Gästkrönika: Politiskt motstånd riskerar nödvändiga bostadsreformer

Sverige sticker ut internationellt på en rad områden. Vi har extremt många snabbväxande teknikföretag per invånare, en helt oproportionerlig andel av världens topplistekompositörer och värderingar som är mer icke-traditionella och inriktade på självförverkligande än någon annanstans.

I statistik relevant för svensk bostadsbrist hittar vi också en rad saker som sticker ut. Våra jämförelsevis höga byggkostnader är nog välkända för de flesta i branschen. Men det finns också data som gäller den svenska demografin och ekonomin som sticker ut rejält.

Vi har överlägset flest singelhushåll i Europa. Enligt Eurostat ligger vi på drygt 50 procent, medan snittet är drygt 30. En annan utstickare är att vi har haft så stark inkomstökning för vanligt folk. Medianinkomsten har stigit starkt samtidigt som inflationen har varit låg i närmare 25 år. Sverige har i och för sig också påverkats av internationella trender som innebär att inkomsterna för dem som redan tjänade mest har stigit mer än andra. Men Medelsvensson har alltså också fått det betydligt bättre.

För det tredje är bostadsytan per person bland de högsta i Europa. Inte så förvånande: Singelhushållen drar upp behovet och de stigande inkomsterna ökar betalningsförmågan. För det fjärde har vi en hög befolkningstillväxt samtidigt som många andra europeiska länder står och stampar eller krymper. Det beror delvis på högre födelsetal än många andra, men främst på hög flykting-, anhörig- och arbetskraftsinvandring.

Av de här fyra punkterna kan man dra slutsatsen att vi måste bygga väldigt mycket, eftersom de bakomliggande trenderna talar för höga behov och hög efterfrågan. Eller så drar man den motsatta slutsatsen, att den stora bostadsytan per person gör att vi har en god marginal för att få plats med en ökande befolkning. Tio procents befolkningsökning utan att vi bygger ett enda hus till skulle innebära att vi får en bostadsyta per person som Finland, vilket inte borde vara en katastrof.

Att omfördela bostadsytan går förstås. Marknadshyror (eller i alla fall marknadslika hyror), fastighetsskatt och ränteavdrag som ligger mer i linje med andra länder samt lägre skatt vid försäljning skulle kunna ändra mycket. Alla sådana förändringar möter stort politiskt motstånd, så jag ska inte förutspå att det kommer att ske. Men det är ändå viktigt att förstå att behovet av nybyggda bostäder de kommande åren är oerhört beroende av politiska beslut – från nästan ingenting till tiotusentals om året.